tänkte bara säga hej till min blivande studentdator

youth novels

jaha, och så sitter jag här igen.
det är nästan hemskt sorgligt.
men jag måste konstatera att jag fortfarande är lika ung och dum i huvudet som jag någonsin varit, fortfarande lika apatisk och iskall. jag vill så gärna förändra, men jag vet inte hur man gör.

jag orkar inte umgås med någon,
har varken ork, kraft eller lust.
men jag orkar inte umgås med mig själv heller.
meeeeen. tre veckor till myndighetsdagen i alla fall.
jag dagdrömde om hur mina bästa vänner gick ut dagen innan, på fredagen då vi slutade skolan. och att jag faktiskt blev jätteledsen, för att ingen ville fira min födelsedag dagen efter pga baksmällan. kände mig så himla övergiven och arg? haha, nej det hoppas jag inte på.

och så är tiden för någon bara slut..

min farmor har med åren blivit dement.
jag vet inte om alla ser det, då hon alltid varit barnslig och virrig.
men jag ser det verkligen, alla beteenden känns så himla bekanta på något sätt.
hur ont om pengar min farmor än haft det, hur mycket många i familjen än har föraktat henne och hur dåligt hon än har mått har hon alltid varit mån om att visa hur mycket hon bryr sig om oss barn. födelsedagar och högtider har alltid varit det viktigaste i hennes liv, något hon verkligen längtat till.
mamma kom just in till mig och berättade hur farmor ska sitta hemma ensam på julafton.
hur bestämt hon hade förklarat att hon minsann inte skulle lida av att sitta ensam framför tv:n, att hon kände sig för gammal och sjuk för att orka träffa oss alla. det hemska är väl att vi faktiskt pratat om att alla ska vara extra vänliga i år, då detta kanske är sista julen hon firar med oss.
och så blir det ingenting.
min familj tycker det är skönt.
jag skulle bara vilja skjuta huvudet av någon.

okej, så jag lovade att följa med mina vänner och se new moon igår.
personligen tyckte jag att den var ganska värdelös, och jag skrattade väl mest igenom mig halva filmen. det trevliga var kanske att när en riktigt bra låt kom (hearing damage) och jag tänkte "jaha, hur fan kan man ha missat det här?" att jag sedan kom hem för att upptäcka att det faktiskt var thom yorke! ganska förvånade att jag ändå haft bilden från The Eraser på mina väggar, utan att ens förstå att det var han. ja, där kände jag mig lite dum kanske. men det var ändå ett fint ögonblick. sen är det ju alltid lite snoppigt när det blir hysteri kring sådana små band man i alla fall inte trodde var så kända. men så är det ju alltid!

jag är lite ledsen för att klockan inte passerat midnatt, och för att det är långt tills dess. vi har haft besök hela helgen, och jag tycker alltid det är jobbigt (kanske för att jag alltid blir den nonchalanta och sura i familjen, jämt) ja, jag vet inte. jag antar att jag bara vill vara ifred för att jag behöver det, det behöver faktiskt inte betyda någonting annat. sen att någon annan är där när man ska äta, när man ska sova.. nej, jag har aldrig gillat det riktigt. eller som pappa sa "jadu, du som stör dig så mycket på alla.. du kommer säkert sluta som en arg tant ute i skogen med sextio katter" ptja, pappa. man kan ju alltid hoppas!

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig

Att kunna ta besvikelsen
Att slippa ta besluten
Att aldrig någonsin ge upp 

oj, var det idag?!

jag vet inte om det här kommer låta extremt töntigt.
innan jag berättar varför jag faktiskt är riktigt irriterad kanske jag bör förklara att jag är mellanbarnet och lite av en enstöring i min familj. eftersom jag är den som alltid skött mig själv och aldrig krävt eller fått någon vidare uppmärksamhet är min födelsedag väldigt speciell för mig. jag tycker det är viktigt med en dag som är ens egen, där alla kommer för att träffa just mig då.
ptja, som alltid när folk fyller vid jul finns det ju fina ursäkter, vilka jag redan hört varje år tusen gånger om. "jag har så mycket att göra innan julafton nu", "jag orkar bara umgås med farmor en gång i veckan, det räcker väl på julafton?!" kanske borde flika in här att det är ganska fult att skylla sin frånvaro på någon annan, om man nu bryr sig. plus att ursäkterna om allt som måste göras innan jul kommer från de enda i släkten som inte gör ett enda piss till den högtiden, utan får allt serverat för sig.
anyway, det hela brukar sluta med att vi är kanske fyra personer som firar sammanlagt, men det är ändå trevligt (förutsett att jag för ovanlighetens skull faktiskt är frisk då).

i alla fall. som jag kanske redan nämnt kommer min bror hem från dublin samma dag. min mamma har redan börjat planera för hur vi ska fira detta, och alla kommer hit för att träffa honom, han ska berätta om sitt jobb, sin lilla tripp till belgien och så vidare. ni fattar. enda anledningen till att någon faktiskt kommer besöka mig på min födelsedag i år är för att min bror kommer vara där. och min 18årsdag är ändå jävligt speciell för mig. men jag ska väl inte klaga kanske. mamma som redan köpt hem henkes favoriträtt som vi alla ska få njuta av då. mmmm.

standing on the shore

så, jag åkte faktiskt till skolan idag.
hade en liten känsla av att det skulle gå åt helvete, särskilt med tanke på hur äcklade en del blir när "sjuklingar" kommer till skolan, i svinistider och allt.
i alla fall.
möttes av fyra glada tjejer, och fick en sexnovell på bänken. otroligt smickrande, och jag insåg snabbt hur ensam jag varit hemma i sängen den här veckan. haha gud. jag har svårt att se mig själv trettio mil härifrån om bara några månader..

nu ska jag kolla på hannah montana, försöka somna innan halv tre och låtsas att jag aldrig någonsin ska behöva bli vuxen. dagdrömmar är ju alltid fina.

i fucking did it

ja, jag gjorde det faktiskt.
äntligen har jag klarat av den där rövkursen jag kämpat med i ett år,
det kändes så obeskrivligt tufft att det fanns något som jag verkligen inte kunde klara av hur mycket jag än försökte, och fan vad frustrerad det gjorde mig. jag har tagit sönder halva matteboken, och jag vet inte hur många veckor jag bara suttit och gråtit över den där.
den där pressen på att jag faktiskt måste klara kursen innan studenten, innan april kanske, för att ens komma in på socionomprogrammet har stressat ihjäl hela mig.

men nu är det över. jag ska verkligen försöka känna någon slags stolthet, för att jag aldrig gav upp när jag var så besviken på mig själv.
jag ska aldrig någonsin mer räkna ett mattetal i hela mitt liv.
skulle vilja skåla på det.

tokyo police club.

en jättehemsk dag blev inte så hemsk som jag trodde, trots allt.
och jag har spenderat kvällen med världens finaste band,
samt den dagliga dosen av mina desperata hemmafruar.

(ja, det där med världens finaste band betydde ju givetvis näst efter kent. men det förstod ni väl själva)

din vän pessimisten.

"ibland känns det nästan som om du hatar mig."
det är väl ganska uppenbart att jag tar åt mig,
eftersom jag ändå fått bekräftat att jag upplevs så ibland.
och det är självklart att det är ett stort problem,
att det krävs mycket uppoffringar och förändringar från min sida.
det hoppas jag ni förstår att jag verkligen försöker så gott jag kan med.

jag hatar när folk säger "du kanske inte borde ta det så personligt" i sådana här sammanhang. hur skulle jag annars kunna ta åt mig?
det är ganska uppenbart i det här fallet, och hur fan ska jag någonsin kunna förändras om jag aldrig får veta vad jag gör för fel? som förra torsdagen. det var nog den mest påfrestande, skitjobbiga och bästa lektion jag någonsin tagit del i. det behövdes verkligen för att jag skulle vakna upp.
och puh vad jag var nära att bara kasta ur mig något jobbigt jag aldrig berättat för någon i fredags, inte ens min psykolog, min mamma eller ja. vem fan som helst. men ja, jag tänkte väl bara säga att jag är glad att du finns tjejen, och att du är den som verkligen märker när det är något. det betyder verkligen mycket, särskilt eftersom jag har den där förmågan att vara så förbannat inbunden i mig själv. jag gillar dig, mycket. och jag uppskattar verkligen att du finns, herr ober.

mr. funny guy

- jo, en gång hann jag inte ens få mat för att det var så lång kö
- nejmen det var väl bra, då kanske du gick ner några hekto i alla fall!
- öhöhöhöhöhö
- hahaha..

18:29-4

Caroline säger (22:00):
haha, introt på röd..?
Chäss säger (22:02):
ALLTSÅ ÅH ÄSLKAR DET <3
alltså. åh.
har det på repeat när jag ber!! .. och sitter under min jesus-tavla i mitt rum!!!!!!!!!!!!! <3

det här betyder ingenting för dig?

och på onsdag står så grymt mycket på spel känner jag.
(jag hatar att vara så förbannat naiv)

längtan skala 3:1

jag vet inte vad jag ska säga längre, utan att jag febrilt försöker sätta ord på den den känslan som gnager i bröstet på mig. visst är det helt sjukt att man ändå aldrig får ge upp, bara härda ut?
jag försöker att bara betrakta, andas in, förstå vad det är som ni gör som jag inte kan lyckas uppnå. men lite motvilligt hamnar jag till slut i rampljuset själv, konfronterad.

och lite naivt trodde man väl att den här känslan skulle försvinna när man var fjorton, det är väl först nu man börjat förstå att det är såhär det är. inget mer. jag är ledsen barndoms-caroline, men det här var väl allt du lyckades åstadkomma. uppenbarligen sitter du fortfarande ensam på ditt rum för att det är tryggast så, så du slipper känna dig så himla obekväm - grattis.

vi undviker så skickligt ämnen som leder nånstans.

jag önskar jag kunde säga att allt var så himla bra,
men faktum är att jag beslutsångest inför att ens åka till skolan, varje morgon.
och nej, det handlar inte om stress, höga krav och ton av läxor, idioter.

vilken tur att jag med åren blivit expert på att låtsas,
för jag kan mot all förmodan inte förstå vad ni gör för att härda ut ibland.
den dagliga kvällsångesten kommer visst på besök, sov så himla gott.

fuck going to that party.

jag önskar att jag kunde vara betydligt mer öppen med mina problem,
sluta skämmas så förbannat mycket.
och jag blir ständigt så otroligt förvirrad.
som idag, när jag höll på att tjuta ihjäl mig i kassan på mcdonalds.
det var ju fan jag som föreslog att vi skulle gå dit.
och jag vet ju att jag inte alls är så där svag och liten egentligen,
det kan man inte vara. då skulle man ju aldrig orka.

jag önskar jag bara kunde be alla hålla käften ibland,
för jag skiter i hur ofta du tränar, eller vad du käkar för att förbli snygg.
jag försöker att inte ta det personligt, men jag förstår inte vad som får dig att tro att jag seriöst skulle ha något intresse av att höra något sådant? men det är ju inte lätt för dig att veta.