jag vet inte vad jag ska säga längre, utan att jag febrilt försöker sätta ord på den den känslan som gnager i bröstet på mig. visst är det helt sjukt att man ändå aldrig får ge upp, bara härda ut?
jag försöker att bara betrakta, andas in, förstå vad det är som ni gör som jag inte kan lyckas uppnå. men lite motvilligt hamnar jag till slut i rampljuset själv, konfronterad.
och lite naivt trodde man väl att den här känslan skulle försvinna när man var fjorton, det är väl först nu man börjat förstå att det är såhär det är. inget mer. jag är ledsen barndoms-caroline, men det här var väl allt du lyckades åstadkomma. uppenbarligen sitter du fortfarande ensam på ditt rum för att det är tryggast så, så du slipper känna dig så himla obekväm - grattis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar