din vän pessimisten.

"ibland känns det nästan som om du hatar mig."
det är väl ganska uppenbart att jag tar åt mig,
eftersom jag ändå fått bekräftat att jag upplevs så ibland.
och det är självklart att det är ett stort problem,
att det krävs mycket uppoffringar och förändringar från min sida.
det hoppas jag ni förstår att jag verkligen försöker så gott jag kan med.

jag hatar när folk säger "du kanske inte borde ta det så personligt" i sådana här sammanhang. hur skulle jag annars kunna ta åt mig?
det är ganska uppenbart i det här fallet, och hur fan ska jag någonsin kunna förändras om jag aldrig får veta vad jag gör för fel? som förra torsdagen. det var nog den mest påfrestande, skitjobbiga och bästa lektion jag någonsin tagit del i. det behövdes verkligen för att jag skulle vakna upp.
och puh vad jag var nära att bara kasta ur mig något jobbigt jag aldrig berättat för någon i fredags, inte ens min psykolog, min mamma eller ja. vem fan som helst. men ja, jag tänkte väl bara säga att jag är glad att du finns tjejen, och att du är den som verkligen märker när det är något. det betyder verkligen mycket, särskilt eftersom jag har den där förmågan att vara så förbannat inbunden i mig själv. jag gillar dig, mycket. och jag uppskattar verkligen att du finns, herr ober.