grattis!

okej, så min syster hade födelsedag igår.
tillsammans såg vi på en film som hon hade fått,
där en my little pony ska bli en prinsessa.
den rosa lilla ponnyn äter lunch, då en annan grön liten ponny väser fram ett "nej, du ska inte äta - du ska vara smal!"

jävla my little pony.
om någon vill pränta in sådant i huvudet på en sexåring,
börjar jag seriöst undra vad vi lever i för fantasi-samhälle.

less is more.

jag borde väl snart vänja mig vid alla sammanbrott.
bortsett ifrån att det är så jävla korkat så är det (faktiskt) ganska skönt,
att helt plötsligt bara få låta allt som tynger en rinna ut.

mer eller mindre bakfull idag. hallonvodka suger.
vaknade i ett inrökt rum, och illamåendet var ett faktum.
gårdagen forsade upp i en smutsig toalett, och jag gråter alltid varje gång.
för att det är så förbannat läskigt och obehagligt, usch.

ikväll ska jag mysa med favorittjejen på stan,
film och käk - för jag är trots allt nästintill tom.
yeah you heard me.

top quality bones and a little terrorist

förlåt.
men jag kan inte sluta störa mig på,
att jag faktiskt tycker britta persson är så smygful framifrån.
det stör mig verkligen jättemycket.
sen varken vet jag eller bryr mig något om hennes läggning.
men lebb-luggen tål jag faktiskt inte.
på någon. men jag är ledsen britta.
det är faktiskt inte mitt fel.
hoppas du kan sova lugnt om natten ändå.

schh

x säger (16:22):
inte ätit nåt idag

okej, håll käften håll käften håll käften håll käften håll käften håll käften håll käften håll käften håll käften håll käften håll käften håll käften håll käften håll käften håll käften håll käften håll käften håll käften håll käften håll käften.

kan du inte bara hålla käften?

med risk för att låta som en fjortisbloggare

måste jag ändå bekänna att jag kommit att älska anna anka.
ni måste ändå hålla med om att det är helt underbart med någon som skiljer sig från mängden, har en åsikt i ämnen vi svenskar ofta klassar som riktigt känsliga, och vågar stå för det?

men det är så synd när fokusen hamnar på fel plats,
huvudsaken är kanske inte vad folk tycker, utan att folk tycker.
jag har alltid föraktat människor som inte kan stå för sina åsikter,
och i ett land som detta är det ju faktiskt förbjudet att tycka till om rätt många saker.

nej, prisa hollywoodfruarna.

hej

jag har börjat på en ny må-bra-kur.
naturläkemedel, massor c-vitamin och
att ta tag i saker man lovat sig själv att göra.
vi får väl se hur det går?

ikväll blir det mys med gamla tjejerna, förhoppningsvis.
och så en hel del studerande, såklart.

och jag önskar att allt fick plats.

från det kalla, tysta landet
jag stampar torkarbladens rytm
och jag minns ingenting som hände
men jag kallsvettas ändå

och jag har letat som besatt
efter känslor som är försvunna
och det har varit en lång, lång natt
men jag är glad att mina tårar
är behärskade och lugna.

finaste finaste. hur ska jag någonsin tröttna?
och nu har jag för övrigt fått regler i mitt liv,
eftersom jag enligt experter faktiskt skulle vara
en bättre person utan stress och ångest.
jag är skeptisk.

icebreaker

Ett fyllo går på tåget och börjar prata med en flicka ~5 som sitter med sin mamma. Fyllot mumlar något och konverserar på sitt vis.
Flickan (spänner ögonen i honom och säger argt): Hörrudu, prata ordentligt! Man hör ju inte vad du säger.

åh. femåringar gör verkligen mina dagar, ofta!
nu promenerar jag ner till pappa, och jag blir ytterst besviken om min nyanlände vinterjacka visar sig vara otroligt ful. koftan gör detsamma.

och som väntat

så fick jag reda på att ytterligare någon jag bryr mig om, mycket, tar mina fina omtyckta stressymtom personligt. och ja, jag är ju likadan. tar minsta lilla grej personligt. så jag förstår.

men det faktum att jag hanterar min stress med ilska, och ibland ett uns av någon slags okontrollerbar överlägsenhet kan jag verkligen inte hantera på egen hand. jag kan bara inte. och jag kan erkänna att jag slagits med det i åratal, något enormt. det är ingenting jag är stolt över, det bara finns där.

tanken på att jag verkligen måste göra någonting åt stressen och stressens negativa yttrande stressar mig så in i helvete. vilket i sin tur leder till ångest. som med lite otur leder ett steg längre.

och så fortsätter det.
timme efter timme. dag efter dag. vecka efter vecka. år efter år.
tills kroppen säger stopp. och hjärnan kollapsar. och allt börjar om igen.
men tack. tack, jag vet så väl.

villkorslöst.

min mamma är lite nere för att min fasters gamla, håriga katt avlivades nyss,
och min kära mor var tydligen med hos veterinären som stöd när det hände.
hon berättade hur det hela gick till och jag sade:
"sluta.. det var ju bara en gammal katt?"
inte alltför uppskattat.

så nu kommer min faster hit på sympati-fika.
jag antar att jag ska tycka jättesynd om henne,
prata fina minnen om hennes håriga kisse och kanske erbjuda mig att köpa en ny..

seriöst.
min vardag skildras verkligen av ångest och skam.
och trötthet. jag känner ingenting annat.
det finns inte längre. och jag är fortfarande så okontrollerbart frånvarande.
och den där kontrollen behöver jag verkligen.
för den påverkar och styr mitt liv så förbannat mycket.

jag har bara cyklat en halvmil idag. cyklat!
sen sovit och ätit.
känner mig som ett jävla hus.
och skulden är verkligen ett faktum.
jag som alltid sagt att man skapar sitt eget liv.
ibland har man ju så jävla fel.

inte så konstigt att svenskarna är deprimerade.

jahopp.
nu är det väl här antar jag,
ögonblicket jag verkligen fruktat inför.
första snön har fallit i vårt kära landskap,
och det är bara en tidsfråga innan den når linköping.
eftersom vintern aldrig slutar innan april,
kan man ju enkelt konstatera att en sju månader lång vinter står på tur.

imorgon ska jag fan i mig beställa en vinterjacka.
nej, två.

det finns små trick som får folk att ge dig mer än du är värd.

gud vad jag skäms.
för att jag är så sårbar och patetisk.
och för att lite alkohol kan förstöra något så hemligt, känsligt
så förbannat jävla snabbt.
och så förändras allting.

och gud vad jag hatar dig. mig.

own me like the city.

det är helt sjukt hur vissa saker inte slutar att förvåna.
såg en stört bra film idag, eller ja, ett avsnitt från tv närmare bestämt.
blev grymt förbannad på hur värdelöst vissa tvingas leva, här.
som i grannlandet. det är omöjligt att ens få tillgång till psykiatrisk vård om du inte begått ett våldsbrott. jag tänkte på det länge. hur fan kan det ens vara möjligt? helt ofattbart vad folk fick lida för det.

vad beträffar mig själv har det varit en vecka med insikt.
ångestfylld skoldag, men jag har verkligen lärt mig. till en viss grad har jag nog alltid kunnat. har jävligt svårt att tro att det noterades, det är ju trots allt så jag vill ha det.
men jag kan inte påstå att jag är rädd för ett återfall till vintern,
dock ska jag gå minst sju kilometer imorgon, förhoppningsvis en liten tillfredsställelse. eller glädje, vet inte. ibland längtar jag bara till eran verklighet. trånar, försiktigt.

perfektion

och kent har gjort det igen!
http://open.spotify.com/track/2NcPkdZXUg2kJKoGeEdjKr

sömnterapi.

jag blir oinspirerad och ledsen, av kraven och stressen.

mitt huvud har börjat kväva all tankeverksamhet, det lilla som finns kvar.
ännu en dag hemma i sängen, nu har jag börjat kräkas av huvudvärk.
och det är så fruktansvärt obehagligt, att någonting ens kan göra så ont så det bara forsar ur en, jag vågar ju inte röra mig.

min kära målsman fick sjukanmäla mig, och det oroade mig något att min mentor faktiskt förstår. att han märker det jag så länge strävat efter att hålla för mig själv, fast jag vet att det inte går. men han tröstade mig med att provet i onsdag hade gått bra, väldigt bra. att jag skulle vara stolt. och sluta pressa mig själv så himla mycket, för jag orkar ju uppenbarligen inte.

jag försöker. jag försöker ju faktiskt verkligen.
men att försöka är inte alltid försök nog, nej.