så fick jag reda på att ytterligare någon jag bryr mig om, mycket, tar mina fina omtyckta stressymtom personligt. och ja, jag är ju likadan. tar minsta lilla grej personligt. så jag förstår.
men det faktum att jag hanterar min stress med ilska, och ibland ett uns av någon slags okontrollerbar överlägsenhet kan jag verkligen inte hantera på egen hand. jag kan bara inte. och jag kan erkänna att jag slagits med det i åratal, något enormt. det är ingenting jag är stolt över, det bara finns där.
tanken på att jag verkligen måste göra någonting åt stressen och stressens negativa yttrande stressar mig så in i helvete. vilket i sin tur leder till ångest. som med lite otur leder ett steg längre.
och så fortsätter det.
timme efter timme. dag efter dag. vecka efter vecka. år efter år.
tills kroppen säger stopp. och hjärnan kollapsar. och allt börjar om igen.
men tack. tack, jag vet så väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar