trust falls

jag tänkte lämna failköping för göteborg och borås över helgen,
blir nog nice, bortsett från att bussa med min far och syster i fyra timmar, eh.
med tanke på att jag ska upp vid sex hoppas jag verkligen på att få sova mig ner till göteborg. jag tänkte kolla in universitetet också förresten, gå förbi och se häftig ut kanske.

nu peppar jag på tiger lou, tacos och på att få tvätten torkad och klar så jag kan dra mig ner till andra halvan av familjen. att halva arbetstiden på demensboendet är över känns också rätt befriande.

good bye. sakna mig.

det blev en väldigt diffus torsdag på något sätt.
sovit mig igenom dagen, känner mig inte frisk längre.
varken glad eller ledsen.
varken pigg eller trött.
jag önskar lite att jag hade något slags mål att sträva efter.

jag kommer aldrig lära mig sova om nätterna.
sharing different heartbeats.

härmed är mitt nya namn platina, en tant som kallar mig det hela tiden.
och jag ska väl inte klaga, tycker det är ganska stiligt?

mysdag med ghandi i schtekholmen efter jobbet idag,
ett gäng på, seriöst, runt fyrtio personer på bussen hem som triggade igång en misshandel.
så fick putta mig ut bland att folk och gå hem istället, roligt.
jag hatar att jag måste åka skabbetorp-bussen?

en liten tröst att det snart är helg och jag får lämna stan en stund,
känns lite som att allting står still här.
god natt.

i wanna be the first on the last

- Hej, Caroline Lönn, logoped (härefter följer ett rejält handslag).
ja, det låter bra.
jävligt bra faktiskt.

(jag älskar att jag redan skapar en plan b)

- hora. fitta. öh, cykel.
- vafan, sa du cykel?

herr ober i röd flytväst räddade min helg.

jag antar att fyra efterlängtade helger i sträck borde kompensera för den här helgen? klart att det blir så.
men jag har ingen större lust att sitta hemma och ruttna en helg till för att ingen av mina vänner finns i närheten, och för att det enda jag äger för tillfället är nio kronor.
(ibland är det hårt att vara student)

jag har till och med städat, möblerat om och bakat idag.
igår umgicks jag med andra halvan av familjen. eh, vart ska detta sluta?
kanske jag rent av klär på mig och tar en promenad.
kanske slår upp en sida i min mattebok och drar in den ljuva doften av ångest.
kanske skriver ett mail till komvux om att vi ses snart.

att jag ens skriver om det gör mig förbannad. och nu smyger sig stressen på.
jag gillar inte lovet av den anledningen att den förstör hela min jävla dygnsrytm. jag vill ha lite rutiner igen.
dagligt sällskap och saker att göra, lite krav.

jag har ett hål i mitt huvud.
ett söndertjatat jävla hål.

i helgen gör jag ingenting,
jag skulle lika väl kunna jobba?
likvärdigt i tråkighet.
och jag tror faktiskt att jag tynar bort
om jag inte får flytta snart?

fast jag undrar lite,
om ensamheten kommer äta upp mig,
tjugofem mil bort, ett år framåt.
för jag hoppas verkligen innerligt.
vilket jävla krav egentligen?

(partydag)

innan jag gick till jobbet imorse bestämde jag mig.
allt som var jobbigt igår skulle jag hantera som en utmaning,
och helt otroligt nog hade jag en underbart givande dag.
jag måste faktiskt säga att jag fick så otroligt mycket tillbaka.

det lustiga är hur jag fascineras av hur mycket alla klarar av,
men samtidigt är det nog det som är värst.
att jag verkligen ser den där förtvivlade unga kvinnan
i en gammal människas kropp,
och jag känner verkligen hur hon stirrar rakt igenom mig och ber om hjälp.

jag är inte van vid att ha det såhär, det är helt nytt.
nya intryck hela tiden.
jag visste väl att jag skulle hamna här tillslut,
men man tänker aldrig så långt riktigt.
du måste förstå att jag är van vid att klara mig själv,
precis som du. jag känner mig så dålig.

och där lossnade bara allting.
och för första gången, någonsin, på riktigt så tog jag faktiskt åt mig.
kopplade på alla riktiga känslor. så det är såhär det känns?
jag kan inte riktigt beskriva det för er,
men det betydde så jävla mycket för mig på något sätt.
som om någonting plötsligt slog mig.
ja, jag längtar faktiskt lite tills imorgon.

första dagen på demensen

- gud vilken söt flicka!
- haha oj, tack så mycket.
- men jag säger ju bara som det är!
- det var snällt sagt.
- ja men det är ju så det är!

för övrigt finns det väl inte så mycket att säga om min första dag på jobbet.
jag är ju feriearbetare, en slags extrahjälp
och jobbar alltså inte som undersköterska.
vilket är ganska trist, alla sover sig igenom dagarna eller yrar runt,
min position känns alltså inte särskilt meningsfull där.
men; sånt här är ju lätt att säga första dagen.
tror dock att tristessen håller i sig.
får påminna mig själv om datorn jag försöker jobba ihop till.
den ska ju trots allt bli min nya bästa vän.

JAG GLÖMDE JU FAN ATT BERÄTTA?
eh, jag gick i hotpants på stan hela dagen.
stor händelse i mitt och benens liv.
hoppas du är stolt över mig nu, afrikamamma?