sweet 2009.

och så var ett riktigt lyckat år finito.
har jobbat och lunchat med tjejorna minus joanna på stan idag,
avslutar kvällen till ära med sex & the city samt ben & jerrys.

imorgon hämtar jag nyårsklänningen och peppar inför kvällen!
middag, fest och eventuellt en krogrunda bangas inte.
nu tänkte jag höra av mig till en viss herr ober för att se om hon vill spendera några timmar med mig imorgon eftermiddag, annars ska jag gråta mig till sömns.
på återseende, något annat år.

bra skit

femton hundralappar och en riktigt stilig pose senare.
bäddar ner mig med världens bästa film och mangosorbet, det behövs efter fyra timmars ensamt köande på stan, puh.

nu internetshoppas det.
imorgon kör jag en till runda på stan.
och på tisdag.
och på onsdag.
jag gillar att shoppa när jag kan va.
adios mina vänner!

check my brain

känner redan nu en ganska stor skillnad.
visst vet jag att mitt år som arton kommer innebära en hel del förändringar,
men jag är ganska säker på att jag kommer göra rätt val.
och att jag kommer lära mig vad som är bäst för mig själv, och vad jag kan klara mig utan.
ja, nu ska jag hitta mig själv lite mer. landa lite.
inte sätta så höga krav, vem bryr sig egentligen om nyårslöften, om julklappar? på riktigt.

nej, nu ska jag tillaga någonting.
njuta lite av att jag promenerat sju kilometer i tio minusgrader. i leggins.

myndighetsdagen!

seriöst.
jag har nog världens finaste vänner, finns inte mycket mer att säga.
tack tack tack för igår, hoppas ni hade lika roligt som jag!

(nu ska jag fan klippa mig tjejer)

det snurrar i min skalle!

peppar verkligen sönder skallen,
fyller äntligen myndig imorgon, och ser fram emot att få träffa mina tjejer sjukt mycket! är riktigt nyfiken på vad de har kokat ihop..
nu är fredagsmyset för ikväll över, och snart mitt liv som sjutton också. i helhet kan jag garanterat säga att det varit mitt bästa år hittills, även om det som välkänt medfört en del besvikelse att vara yngst i gänget.
men nu är väntan äntligen över, helt stört.
helt otroligt att jag som arton kommer ta studenten, flytta till en helt ny stad, börja universitetet, skiljas från alla fina tjejer. förutom bosä då, haha. men jag tror det blir a-a-awesome!
nu blir det film, gos, vila och massa egentid! ADIOS.

det bästa med att vara riktigt sjuk är att jag känner mig så förbannat nere så att inte ens min stress och ångest orkar ta sig upp till ytan. och att man kan se helt förstörd och miserabel ut, utan att någon undrar varför.

den tidigare ångesten om huruvida allt kanske faktiskt går åt helvete i göteborg i sommar, har lagt sig helt. eftersom jag faktiskt fått skriva ett hemskrivning om socionomyrket i etiken har jag tvingats fördjupa mig lite i det hela. och jag fick nyss reda på att just göteborgs socionomutbildning rankats som den bästa i hela landet, heh (ja, det luktar lite nörd). men det gjorde mig faktiskt riktigt lycklig - att jag aldrig mer behöver tänka på det. nej fan, nu ska jag fortsätta snora ner hela mitt rum, skriva klart hemskrivningen, se på juno och bli riktigt frisk. just nu längtar jag mest efter en mindre rinnande näsa, lite lakritsshotar med tjejerna och en nattlig kebabtallrik <3
tre dagar till myndighetsdagen och den årliga födelsedagssjukan har gett sig till känna. men den är kapish på lördag, lovar!

fyskiskt vs. psykiskt, round 76

varje ord är en hopplös dröm
varje steg är ett steg tillbaka
man måste tiga för att vara sann
men man måste tala för att ha en chans

varje gång jag bryter ihop är det verkligen något slags bevis på att jag faktiskt har mycket känslor inom mig. och varje gång det händer blir jag lika chockad, och varje gång är det samtidigt någon form av sensation. det är verkligen det bästa tänkbara, just grejen att jag ens vågade bryta ihop framför någon. okej, jag skämdes i flera timmar efteråt för att jag faktiskt gråtit så någon sett det, det gjorde jag verkligen. självklart fick jag ångest inför min praktik också, fastän det med största säkerhet ordnar sig. men som mamma sa "du kan ju inte få ångest innan du ens vet om det finns någonting att få ångest över".
och det är väl sant. men jag vet inte. fick så förbannat dåligt samvete när min lillasyster ringde mig bara för att berätta hur mycket hon saknade mina kramar. jag har knappt tänkt på att hon existerar för att jag är så jävla upptagen med mig själv. det är först nu när jag börjar förstå att hon verkligen behöver mig som den syster jag faktiskt är, att det finns andra än jag med det behovet.

nu ska jag försöka somna, försöka krama mamma god natt, försöka känna mig stolt över temadagen igår. försöka känna att jag faktiskt lyckades övervinna någonting. men det är samma sak igen - jag minns knappt att jag varit där. eller, jag var ju ganska uppenbarligen där och pratade. vad roligt. vad roligt för caroline. vad synd att jag själv inte kunde komma, verkligen.

ett försök till något slags framtida liv.

jag måste verkligen berätta, kanske mest för jag själv ska kunna se tillbaka på det här och glädjas över det någon dag. ja, alla som känner mig är nog ganska medvetna om att jag är väldigt trött hela tiden, att jag aldrig någonsin blir pigg, och att jag stressar mycket. det hänger ju självklart ihop.
vad alla kanske inte vet är att jag "jobbar" när jag sover - att jag stressar i sömnen. vilket i och för sig är riktigt konstigt och ovanligt, men av många års konstant stressande så blir det så.

och nu verkar äntligen all samtalsterapi ge lite effekt. ni vet de där dagarna man verkligen sovit djupt och länge, vaknar och känner att "åh, vad skönt det var att få sova ut!" ? ja. aldrig varit med om det.
så idag vaknade jag utan att gråta, utan att rabbla ord i huvudet, utan att snabbt dra igenom allt som behöver göras inför dagen i huvudet, utan någon form av ångest. jag bara vaknade, gick upp. pratade. log till och med lite. jag vaknade ju verkligen. och utan att slumra till varje gång jag går på toaletten, utan att stundvis gå undan bara för att få gråta ur mig lite av stressen så gick jag bara upp.

helt plötsligt har jag levt nästan en hel dag i mitt vanliga liv utan den där gnagande känslan av ångest. det är första dagen på sju år nu, och jag får vara hur stolt jag vill nu. det här har jag verkligen förtjänat!

samtalsterapi ger ju lite mening i livet.

p: vad är det som är så jobbigt för dig?
c: att jag hela tiden är så förbannat frånvarande. jag kan ha roligt för att jag vet om att jag skrattar, men jag känner ingenting i kroppen. minns inte när jag har haft roligt. jag kan aldrig riktigt leva på den platsen jag befinner mig på, huvudet är alltid någon annanstans.
p: jag märker att du blir ledsen när du pratar om det.
c: ja, jag kan ju inte njuta av någonting. har inga minnen och de första tio åren av mitt liv finns ju inte längre. jag minns inte ens platser jag bott på, och det gör mig så himla ledsen. jag vill inte se tillbaka på mitt liv utan att ha en aning om vad det var för någonting.
p: hur är det att umgås och ha roligt med andra?
c: jag hatar att hela tiden vara någon jag inte är. jag vet inte om "kompis-caroline" eller "familje-caroline" eller "känslo-caroline" eller "känslokalla-caroline" är jag. jag vet ju inte ens vem jag är längre.
p: du, är det någon som vet vem hon är så är det ju du. jag känner dig nu - och du vet precis vem du är. glöm inte bort det, för du bara lurar dig själv.

jag vill nog inte bli arton år längre. jag kommer faktiskt att sakna dig.