ett försök till något slags framtida liv.

jag måste verkligen berätta, kanske mest för jag själv ska kunna se tillbaka på det här och glädjas över det någon dag. ja, alla som känner mig är nog ganska medvetna om att jag är väldigt trött hela tiden, att jag aldrig någonsin blir pigg, och att jag stressar mycket. det hänger ju självklart ihop.
vad alla kanske inte vet är att jag "jobbar" när jag sover - att jag stressar i sömnen. vilket i och för sig är riktigt konstigt och ovanligt, men av många års konstant stressande så blir det så.

och nu verkar äntligen all samtalsterapi ge lite effekt. ni vet de där dagarna man verkligen sovit djupt och länge, vaknar och känner att "åh, vad skönt det var att få sova ut!" ? ja. aldrig varit med om det.
så idag vaknade jag utan att gråta, utan att rabbla ord i huvudet, utan att snabbt dra igenom allt som behöver göras inför dagen i huvudet, utan någon form av ångest. jag bara vaknade, gick upp. pratade. log till och med lite. jag vaknade ju verkligen. och utan att slumra till varje gång jag går på toaletten, utan att stundvis gå undan bara för att få gråta ur mig lite av stressen så gick jag bara upp.

helt plötsligt har jag levt nästan en hel dag i mitt vanliga liv utan den där gnagande känslan av ångest. det är första dagen på sju år nu, och jag får vara hur stolt jag vill nu. det här har jag verkligen förtjänat!