varje ord är en hopplös dröm
varje steg är ett steg tillbaka
man måste tiga för att vara sann
men man måste tala för att ha en chans
varje gång jag bryter ihop är det verkligen något slags bevis på att jag faktiskt har mycket känslor inom mig. och varje gång det händer blir jag lika chockad, och varje gång är det samtidigt någon form av sensation. det är verkligen det bästa tänkbara, just grejen att jag ens vågade bryta ihop framför någon. okej, jag skämdes i flera timmar efteråt för att jag faktiskt gråtit så någon sett det, det gjorde jag verkligen. självklart fick jag ångest inför min praktik också, fastän det med största säkerhet ordnar sig. men som mamma sa "du kan ju inte få ångest innan du ens vet om det finns någonting att få ångest över".
och det är väl sant. men jag vet inte. fick så förbannat dåligt samvete när min lillasyster ringde mig bara för att berätta hur mycket hon saknade mina kramar. jag har knappt tänkt på att hon existerar för att jag är så jävla upptagen med mig själv. det är först nu när jag börjar förstå att hon verkligen behöver mig som den syster jag faktiskt är, att det finns andra än jag med det behovet.
nu ska jag försöka somna, försöka krama mamma god natt, försöka känna mig stolt över temadagen igår. försöka känna att jag faktiskt lyckades övervinna någonting. men det är samma sak igen - jag minns knappt att jag varit där. eller, jag var ju ganska uppenbarligen där och pratade. vad roligt. vad roligt för caroline. vad synd att jag själv inte kunde komma, verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar