psykologi.

i tomrummet mellan önskningar och möjligheter uppstår missmod, förvirring och isolering som ger näring åt verklighetsflykt. man menar att de svagaste grupperna står utanför solidariteten och är oförmögna till medveten kamp för att undanröja de sociala hindren för en förändring.

köpte just klänningar för tusenlappen.

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaj.
ska straffa mig själv med att skriva hela apu-uppgiften. idag. nu.

skytten, caroline:

- stort behov av social stimulans
- ärlig, rak men menar egentligen väl
- rastlös, men humorfylld
- stor kunskapstörst
- nyfikenhet
- kan vara klumpig, och rentav trampa andra människor på tårna
- bestämd och envis
- blicken mot framtiden, vet vad hon vill

ptjaha. kanske va?

hjärta.

fick genom ett samtal, och ett "jag och min sambo anders" reda på att snyggingen på min praktik är homosexuell. det förklarar ju hans högljudda asgarv samt hans extrema kontrollbehov av alla blommor i huset.
nu ska jag njuta av guacamole, psykologi och tanken på att det bara är en arbetsdag kvar den här veckan! längtar redan till lördag.

sönday equals kent och plugg.

kära projektarbetsgrupp.
jag skrev en bokrecension på tjugo minuter,
den är ganska värdelös. förlåt, men min hjärna fungerar nog inte längre.
hoppas ni förstår, mot alla odds och sådär.

!

"Jag är född stressig och kräver mer 
kan inte bara sitta ner och se hur saker blir 
då förstör jag hellre allting"

(följ med mig då)

för ovanlighetens skull: lite utvikande öppenhet.

vi har fått en ny inneboende, okej.
känner mig verkligen inte tillfreds med det än ärligt talat, trots att personen i fråga absolut accepterar mitt behov av privat utrymme, är trevlig och snällt och allt sånt. det är inte personen i sig, utan mer själva situationen som gör mig så förbannat ångestfylld.
för visst är det så att hemma är väl det enda riktiga stället där man inte behöver tassa på tå med sina känslor, där man inte behöver bry sig på samma sätt om någon blir lite störd på hur man är eller beter sig? eh, inte längre. det är inte alls hemma på samma sätt längre, det låter ju så otroligt fjantigt men anfallen kommer trots allt oftare - och det känns inte riktigt lika fjantigt. bara tanken på att hemma inte är samma hemma längre, och att jag får träffa min psykolog för sista gången på fredag har ju utlöst en hel del inom mig. precis nu när allt börjat bli bättre. det skrämmer verkligen skiten ur mig, känner mig så fruktansvärt liten helt plötsligt. jag är mest förbannad och rädd just nu. nej, vissa saker går ju helt enkelt inte att förutspå, och förändringar likt denna kommer jag nog aldrig lära mig att leva med utan några konsekvenser. det låter ju otroligt tragiskt kanske, men det är ju lite så det känns just nu. nej, jag är arg.

mellan äkta och falsk

vi är idioter.










och säg grattis i efterskott till en viss herr ober, tack.

mind your own business?

okej, så min psykiatrilärare ringde mig idag för att bestämma en tid för bedömningssamtal. jag berättade att allting gick väldigt bra på min praktik och att döma av hennes vidarefrågor så förstod jag nästan att hon försökte luska ut någonting ur mig.
sedan säger hon att "vad bra att det blivit bättre! för jag hörde att du skrivit på din facebook att det inte var så bra på praktiken!" jag svarade att det alltid varit bra, och att hon säkert blandat ihop mig med någon, men inte.

ett: jag har väl inte min psykiatrilärare på facebook, eller va?
två: varför skulle någon elev i min psykiatrigrupp ljuga om något sådant?
tre: det är lite sorligt att op inte har någonting roligare än mina facebook-statusar att prata om på lektionerna.
i alla fall, jag berättade för min handledare om samtalet, och att mediasamhället kanske börjat spåra ur när lärare ringer och kommenterar elevernas facebook-uppdateringar. haha, jag vet inte vad jag ska säga? lite pinsamt och tragiskt nästan. men vem bryr sig - en viss herr ober bjöd med mig till att se hästpojken på sportlovet, och puss och ja tack!

hide and seek

speak for yourself, imogen heap.
jo, jag är lite hemlig ibland.
min bearbetningsfas tillhör väl en av de långsammare, kort och "gott" kan jag väl ändå säga att det kommer ske lite ändringar här hemma som jag inte alls var beredd på. och jag gillar inte plötsliga förändringar när jag väl kommit till ro med saker och ting och faktiskt trivs någorlunda. ni vet, när allting sakta börjar vända mot någonting bättre ska det såklart mötas av lite motstånd. och så känns minsta motgång så förbannat stor. det är konstigt hur man alltid är så fruktansvärt naiv, att man ändå inte tar det som en självklarhet att framgångar alltid kommer mötas av minst lika stora motgångar.
men jag försöker mest intala mig själv att jag överreagerar och att det här inte är någon större grej. för ni får ju inte skratta åt mig. men så snart jag vant mig vid tanken någorlunda berättar jag hur det ligger till, för tillfället vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller gråta.