för ovanlighetens skull: lite utvikande öppenhet.

vi har fått en ny inneboende, okej.
känner mig verkligen inte tillfreds med det än ärligt talat, trots att personen i fråga absolut accepterar mitt behov av privat utrymme, är trevlig och snällt och allt sånt. det är inte personen i sig, utan mer själva situationen som gör mig så förbannat ångestfylld.
för visst är det så att hemma är väl det enda riktiga stället där man inte behöver tassa på tå med sina känslor, där man inte behöver bry sig på samma sätt om någon blir lite störd på hur man är eller beter sig? eh, inte längre. det är inte alls hemma på samma sätt längre, det låter ju så otroligt fjantigt men anfallen kommer trots allt oftare - och det känns inte riktigt lika fjantigt. bara tanken på att hemma inte är samma hemma längre, och att jag får träffa min psykolog för sista gången på fredag har ju utlöst en hel del inom mig. precis nu när allt börjat bli bättre. det skrämmer verkligen skiten ur mig, känner mig så fruktansvärt liten helt plötsligt. jag är mest förbannad och rädd just nu. nej, vissa saker går ju helt enkelt inte att förutspå, och förändringar likt denna kommer jag nog aldrig lära mig att leva med utan några konsekvenser. det låter ju otroligt tragiskt kanske, men det är ju lite så det känns just nu. nej, jag är arg.