speak for yourself, imogen heap.
jo, jag är lite hemlig ibland.
min bearbetningsfas tillhör väl en av de långsammare, kort och "gott" kan jag väl ändå säga att det kommer ske lite ändringar här hemma som jag inte alls var beredd på. och jag gillar inte plötsliga förändringar när jag väl kommit till ro med saker och ting och faktiskt trivs någorlunda. ni vet, när allting sakta börjar vända mot någonting bättre ska det såklart mötas av lite motstånd. och så känns minsta motgång så förbannat stor. det är konstigt hur man alltid är så fruktansvärt naiv, att man ändå inte tar det som en självklarhet att framgångar alltid kommer mötas av minst lika stora motgångar.
men jag försöker mest intala mig själv att jag överreagerar och att det här inte är någon större grej. för ni får ju inte skratta åt mig. men så snart jag vant mig vid tanken någorlunda berättar jag hur det ligger till, för tillfället vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar