"OCH DU SOM ÄR SÅ UNG! VA! INTE ENS 45!"

Idag hade jag bara en ambition när jag vaknade: Att vara först i drop in-väntrummet på vårdcentralen. Ingen skulle få komma före mig dit. Ingen hostig liten unge, ingen ranglig liten tant, ingen. Var där 15 minuter innan det öppnade och det var åtta personer före mig i kön...
I väntrummet blandades oroliga par med gamla bittra människor som tittade frågande på mig för att undra "är du verkligen sjuk du?" och så glada, härliga, unga jag. Jag var där för att träffa en läkare då jag under lång tid haft så ont i ryggen, och när tanterna stirrade som bittrast på mig sträckte jag på mig för att sedan hålla båda händerna på ryggen och sucka lite. "Aaaah..... satan...."  väste jag och höll för ryggen. När läkaren ropade in mig såg jag ändå ut som vanligt, ungefär såhär:



När jag kom hem kände jag mig mer såhär:

Jag var ett undantagsfall. Så ung. Så synd om. En remiss till sjukgymnasten fick jag. Precis som rubriken skvallrar om så påpekade läkaren lite käckt att hen sällan skickat så unga människor som mig till sjukgymnastik. Nästan aldrig, om hen skulle vara ärlig. Sällan någon under 45 år faktiskt. Och om jag får svårt att röra mig eller behålla urin & avföring ska jag kontakta akutvård.