Staden och Kärleken.

staden

har äntligen lämnat den. gillar inte att åka dit för den river upp så mycket känslor inom mig. alla känslor som jag föraktar. så fort jag kommer dit blir jag fjorton år gammal igen. barnslig, bråkig, omogen, ängslig. vägrar se. vill inte träffa någon. jag avskyr det för alla sidor jag hatar hos mig själv lockas fram och jag är så rädd för att alla ska tro att jag är likadan nu. det är jag inte. jag är inte alls sådär. men ändå sitter jag här på bussen hem till tryggheten i göteborg, den enda med bältet på. kanske har de andra inte lika mycket att förlora? ångesten som bara river i kroppen och skriker. jag vill aldrig mer åka dit och jag hatar den där vidriga staden för hur den får mig att känna mig. samtidigt vet ju både du och jag att jag måste åka dit för att det är där kärleken finns.

kärleken

gjorde det snabbt som satan men långt ifrån smärtfritt. lillhjärtat storgrät i soffan och snyftade fram mellan tårarna att "du är dålig. varför kan du inte bara stanna lite till?" jag är stark, kramas, pussas, viskar, kittlas och skrattar. "men lilla älskade vän. jag kommer snart igen. jag måste åka till göteborg för min skola ligger där och jag har prov imorgon. om inte min skola låg där skulle jag ju självklart vara här med dig varenda dag". jag hatar att ljuga. känner klumpen i bröstet när hon kastar ut slängpussar från balkongen. och när hon säger "snart är jag lika stor som du och då ska jag komma till dig och så bor vi tillsammans! visst?" visst. skulden som en tjock klump i halsen och jag får tvinga ner varenda tugga. får man älska någon såhär mycket? hur kan något fantastiskt och vackert göra så himla ont?