it's been a bad day.

fick vid lunchtid veta att vi på jobbet förlorat en boende över natten.
blev mycket mer chockad än jag trodde jag skulle bli (tack älis för allt stöd!)
fick reda på det precis innan en lektion, och tack vare en finis till vän lyckades jag gå iväg tidigare. blev faktiskt lite arg på att många i klassen surade över att jag smet iväg, men man vet inte orsaken till allting. kanske var det inte lathet? kanske hade det hänt någonting? och nu hade det ju faktiskt gjort det. så ibland kan man faktiskt sluta anta saker och hålla käften..

men det är klart jag blev ledsen, det här var inte vilken människa som helst för mig. det var hon som fick mig att vilja arbeta inom LSS från första början, hon som fick mig att inse att trots att det är ett väldigt hårt jobb ibland så kommer det alltid vara värt det.
det som känns mest jobbigt är väl kanske att jag vet så väl hur högt hon älskade livet. hur mycket hon njöt av att få gå ut i solen, att få åka på semester, att cykla, att fika.
och så finns hon bara inte längre.

självklart är det här någonting man absolut får räkna med inom yrket, men det kändes så avlägset på något sätt.
hela sommaren var planerad, hela huset skulle omrenoveras
och alla skulle få nya lägenheter.
vem måste ta hennes plats?