cliffhanger!

inledde praktiken inom psykiatrin igår, vad ska jag säga?
är lite av den rastlösa typen när det kommer till att arbeta, och på min praktikplats händer det inte särskilt mycket. tror dock att jag kommer få träffa på fler psykiskt sjuka än de flesta andra, det är ju trots allt därför jag är där. jag trivs verkligen, men det känns samtidigt jobbigt att rent omvårdnadsmässigt inte kunna visa vad man går för. jag har det fortfarande lite kämpigt med hela den här grejen att inte ta saker som någon säger personligt, att det är sjukdomen som pratar och inte personen i sig är lite svårt för mig att acceptera, jag tål verkligen inte kritik. är samtidigt förbannat glad att jag inte hamnat på något slappt och riktigt underhållande ställe - känner att jag har haft mitt roliga inom praktiken nu. känner mer att det här kommer sätta några av mina egenskaper på prov, vilket jag är tacksam för. har verkligen kommit till en punkt i mitt liv där jag växt mycket och där mina "nya" sidor ständigt sätts på prov. ganska påfrestande men precis vad jag behöver!

samtidigt som allting flyter på börjar min stundvis avtagande stress göra sig påmind. jag förstår verkligen inte hur jag själv, mina vänner, eller vem som helst förväntar sig att jag ska kunna plugga mig till högsta betyg i majoriteten av de ämnen som återstår, arbeta varje vecka, ta ett körkort lite intensivt och träna bort den där förbannade korven på magen som aldrig någonsin försvinner? jag blir lite irriterad, för ärligt talat bryr jag mig inte något om alla andras duktiga vanor? det är ju antagligen inte många av mina vänner som vet om att jag går på någon tråkig gi-diet hemma eller att jag tränar yoga och promenerar minst en mil i skogen varje vecka (förutom nu när det är tjugo minus kanske), för vem skulle egentligen bry sig? syftet med att berätta något sådant skulle ju vara att stoltsera lite med hur duktig man själv varit, och lite indirekt ge någon annan dåligt samvete. nej, jag vill faktiskt inte veta. alls. ber så hemskt mycket om ursäkt.
men det är ju alltid någonting som inte är bra (som jag alltid har förmågan att sätta framför det som faktiskt är riktigt bra), men så kommer det väl alltid att vara! ska försöka sluta låta så förbannat bitter och trösta mig med tanken på att jag ändå har världens finaste jobb för övrigt, och att jag för en gångs skull kan shoppa mig mer eller mindre lycklig. och att all "terapi" faktiskt gjort små underverk i min kropp. det var trots allt de här två sakerna som var viktigast för mig, bara för några månader sedan. underskattat med tacksamhet!