jag vet inte riktigt

om det är patetiskt, naivt eller rent av jävligt korkat
att man någonsin, någonstans, på något slags vis,
inbillat sig själv att det faktiskt kommer sluta någon gång.

och det gör nästan ondare för varje gång man inser
att det är långt ifrån sista gången man känner såhär.
för det slutar aldrig kännas.
och nu känns minsta lilla motgång så otrolig, enorm.
det är fint att ni finns, jag gillar er. jättemycket.
jag tror bara att jag behöver vara för mig själv lite.
ni skulle bara skratta? jag vet inte. imorgon ska jag gå till skolan.